Filmrecension: Avengers: Endgame – ett värdigt farväl

Elva år, tjugotvå filmer, en slutstrid. När många Marvelhjältar nu tar farväl av publiken är inte ett öga torrt. Men vad finns kvar när dammet lagt sig?

Jag hör till dem som hävdar att det är actiongenren och den breda popcornsunderhållningen man skall hålla ögonen på om man är intresserad av sin samtid.

Det här eftersom det i skuggan av biljakter, rymdstrider och andra former av adrenalinstinna sammandrabbningar är så lätt att få syn på rådande attityder och värderingar.

Vilken är hotbilden, vem är skurken, vad står hjälten för?

Och jag är övertygad om att den superhjälteserie som nu nått sitt slut kommer att fungera som tacksamt analysstoff den dag det blir aktuellt att utvärdera åren mellan 2008 och 2019.

Det här är nämligen en serie som säger mycket om vem som tillåts vara hjälte i vår tid. Och om hur bilden av hjältemod konstrueras.

Det var en gång…

Det är ingen större poäng att försöka rulla upp det händelseförlopp som äger rum i den avslutande Avengers-filmen. Den som tar vid där Avengers: Infinity War slutade.

Dels är det svårt att undgå att avslöja för mycket för den som redan är insatt, dels är det omöjligt att få någonting att låta vettigt för den som inte är det.

Förhoppningsvis räcker det med att konstatera att våra gamla superhjältevänner med Iron Man (Robert Downey Jr) och Captain America (Chris Evans) i spetsen nu en gång för alla försöker krossa den onda Thanos (Josh Brolin).

En man som trott sig kunna skapa balans i universum genom att utrota femtio procent av allt levande.

Med hjälp av ett litet tidshopp hoppas våra hjältar kunna lokalisera och inhämta de sex magiska stenar som krävs för att man skall kunna ställa allt till rätta igen.

Men tillåter kvantfysiken dylika skutt? Och hur undviker man att det uppstår nya problem på vägen?

Det är många frågor som söker svar under de 181 minuter som följer.

Snygg dramaturgi

Medge att du hajade till när du läste det där sista – det där om 181 minuter. För visst är Avengers: Endgame en sann långfilm, med betoning på lång.

Det fascinerande är att timmarna svischar förbi som om man själv tagit ett gigantiskt hopp i tiden.

På ett skickligt sätt skapas en dynamik som växlar mellan intima dialoger och häftiga actionsekvenser som för handlingen vidare.

Istället för att satsa på en utdragen prolog som övergår i en utdragen slutstrid varvar man mellan olika känslolägen och tempon. Och därmed blir det aldrig långtråkigt.

Positivt är också att den rejält tilltagna längden möjliggör en lång räcka farväl. Oberoende av vem som varit ens favorit garanteras man både skratt och tårar i hens sällskap.

Förflyttningarna i tid och rum bäddar också för en del överraskande möten som blir emotionellt starka.

Tårkanalen öppnas denna gång lättast av Iron Man och Black Widow (Scarlett Johansson) - de gestalter som har mest att förlora.

Roligast är Thor (Chris Hemsworth) som är på dekis, Hulken (Mark Ruffalo) som valt att vara stor på heltid och Ant-Man (Paul Rudd) som fortsättningsvis är liten, men naggande god.

Mellan fantasi och verklighet

I det här skedet kan det vara på sin plats att medge att jag inte tillhör den grupp av fans som legat sömnlös i veckor i väntan på denna slutliga strid.

Inte heller har jag full koll på vem som introducerades i vilken film - men genom hela serien har jag njutit av att se strålande skådespelare ge järnet i en genre som inte alltid stått högt i kurs i alla kretsar.

Och ser man på helheten ur ett bredare perspektiv väljer jag att placera sagan om Avengers i samma fack som Oscarsgalan. Bägge representerar färggranna lekar i en drömvärld.

En värld som personifierar filmkonstens fantasidimension, samtidigt som den reflekterar vår verklighet.

Efter att det i åratal talats om bristen på diversitet i filmvärlden är det här man kan se tecken på förändring. Tecken på att den vita, manliga världen kan komma att anta nya former.

För när hjältarna radar upp sig i Endgame ser vi att kvinnorna inte bara blivit fler utan att vissa av dem till och med tillåtits inta täten.

Samtidigt har Black Panther vänt på andra perspektiv. Ett vitt universum har fått färg.

Viktigt med förebilder

Utan att avslöja några detaljer sker det i Avengers: Endgame en växling mellan vitt och svart som på ett symboliskt plan antagligen betyder långt mer än de fina budskap som vävs in i konstnärligt smalare filmer.

För det är här – i actiongenren och bland superhjältarna – som de riktigt viktiga stegen tas när det gäller attityder och värderingar.

Inte enbart för att spegla gamla, utan framförallt för att prägla nya.

Det är dessa filmer tonåringar ser och påverkas av. Det är här det måste finnas kvinnliga hjältar och svarta med makt om man vill nå en förändring.

Det är här det är viktigt att visa att samarbete är nyckeln till mycket. Och viktigt att låta hjältar säga saker som att ”en måttstock på framgång är hur bra man lyckas vara sig själv”.

Små steg, stor betydelse. I slutändan. Och när det gäller Marvelvärlden är ingenting någonsin slut på riktigt - det finns liv även efter Endgame.

Har jag hört.

Inkastartexten har ändrats från "Inga spoilers" till "Få spoilers" efter kommentar från besviken läsare.